Funderingar om kärlek
Baby, if I can't have your love
If I can't feel your touch I got nothing
Baby, if I can't taste your kiss then I don't exist
I got nothing
No I can't imagine living life without you
I can't imagine living life without your love
Ibland är det läskigt att tro att jag redan har hittar den "rätte" jag menar jag är "bara" 17 år. Allt jag känner kan rätt så enkelt sammanfattas i den där texten. Underbar låt utav Bon Jovi det är gitarristen Richie som sjunger... Att vakna upp utan honom känns tomt, att inte få bråka med honom, känns tomt, att vara utan honom känns så jäkla sjukt tomt!
Han heter David Marcus .............. och nästan allt jag gör utan honom börjar kännas tomt och lite lagom värdelöst.
Jag finner att det är inte läskigt alls att ligga och prata om framtiden med honom, jag sitter och bannar mig själv för att jag kommer på mig själv med att tänka när jag vill ha barn och om jag vill gifta mig etc. Jag har alltid sagt till mig själv att jag ska inte ha barn, men nu har det kommit smygande och tanken stannar liksom kvar. Han är som den där smutsiga disken som ligger i rummet och man alltid glömmer att ta bort! Och sen blir det mer som ett experiment hur länge kan den vara kvar där, egentligen?
JAg blir chockad när jag hör hur han pratar om "men när vi flyttar ihop så..." och att höra hur han själv inte blir chockad och rädd över tanken att ha barn med mig jag menar HALLÅ!! han är kille, det är MENINGEN att han ska springa så fort ordet barn och graviditet kommer upp, men nejdå.
Varför ska han vara så perfekt? Jag till och med älskar att bråka med honom, ju!
If I can't feel your touch I got nothing
Baby, if I can't taste your kiss then I don't exist
I got nothing
No I can't imagine living life without you
I can't imagine living life without your love
Ibland är det läskigt att tro att jag redan har hittar den "rätte" jag menar jag är "bara" 17 år. Allt jag känner kan rätt så enkelt sammanfattas i den där texten. Underbar låt utav Bon Jovi det är gitarristen Richie som sjunger... Att vakna upp utan honom känns tomt, att inte få bråka med honom, känns tomt, att vara utan honom känns så jäkla sjukt tomt!
Han heter David Marcus .............. och nästan allt jag gör utan honom börjar kännas tomt och lite lagom värdelöst.
Jag finner att det är inte läskigt alls att ligga och prata om framtiden med honom, jag sitter och bannar mig själv för att jag kommer på mig själv med att tänka när jag vill ha barn och om jag vill gifta mig etc. Jag har alltid sagt till mig själv att jag ska inte ha barn, men nu har det kommit smygande och tanken stannar liksom kvar. Han är som den där smutsiga disken som ligger i rummet och man alltid glömmer att ta bort! Och sen blir det mer som ett experiment hur länge kan den vara kvar där, egentligen?
JAg blir chockad när jag hör hur han pratar om "men när vi flyttar ihop så..." och att höra hur han själv inte blir chockad och rädd över tanken att ha barn med mig jag menar HALLÅ!! han är kille, det är MENINGEN att han ska springa så fort ordet barn och graviditet kommer upp, men nejdå.
Varför ska han vara så perfekt? Jag till och med älskar att bråka med honom, ju!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tack för att du jämför mig med smutsig disk... >.<
Trackback
