Psykologsnack med mig själv
Jag har alltid haft svårt att hantera problem, eller ja mest att bli sårad. Jag personligen analyserar detta med min lilla psykologhjärna att jag gör det för att jag är:
1. stolt
2.rädd
3. envis
Jag är för jäkligt stolt och har alltid varit det, förut grät jag aldrig jag hatade att gråta, blev jag ledsen så svalde jag det, blev jag sårad så svalde jag det. Allt det där skapade ett "svart hål" i hjärtat ni som kanske har blivit mobbade eller har en annan sorg vet nog vad jag menar. Jag skapade en slags sköld runt mig själv och den hårdnade när jag blev sårad, och när en person hade sårat mig mycket kan jag ju säga att det tog en väldans lång tid för mig att börja lita på dom igen.Nu är det bättre vilket jag ser som att jag har blivit modigare, även fast det fortfarande går åt helvete ibland.
När något problem har slagit mig, eller jag har blivit riktigt sårad och har gått vidare efter det så har det verkligen inte haft att göra med acceptans. Det har mycket mer haft att göra med stoltheten som vägrar visa att jag är rädd.Som när jag skulle bli av med min rädsla för mörkret, stoltheten sa stopp och sa Josefine ÄR inte rädd för mörkret det är för ynklingar och helt plötsligt släckte vi nattlampan och var inte rädda längre.
Jag är inte modig, jag är inte alltid snäll, jag är inte gnällig - faktiskt helt ärligt. Jag ser åtminstone inte mig själv som det, eftersom att jag har stor acceptans för mig själv- ibland, inte för rädslor dåra. Mitt "gnäll" ser jag som uttråkning och ett behov av att vara med andra, personligen tycker jag att det är bättre att jag babblar på än sitter och är "emo" i ett hörn. Och förresten se upp, den du är med kanske inte är den riktiga josefine utan bara den fejkade äckliga skölden.
So dig deeper....
Jag säger inte detta för att visa hur synd det är om mig, jag skriver detta för att förstå mig själv mer och för att ni kanske ska förstå en liten del utav mig. Jag vill att ni som läser ska fatta att jag vet hur det är att ha en "sköld" och att ni faktiskt kan snacka med mig- om vad som helst. Tro det eller ej men Jag har också varit med om saker och ting, men bara svalt det.
även om jag har svårt att lita på människor som har sårat mig så litar jag nästan alltid på människor som jag möter från första början. Och jag värdesätter människors tillit till mig mer än allt vilket gör att jag aldrig släpper en hemlighet.
1. stolt
2.rädd
3. envis
Jag är för jäkligt stolt och har alltid varit det, förut grät jag aldrig jag hatade att gråta, blev jag ledsen så svalde jag det, blev jag sårad så svalde jag det. Allt det där skapade ett "svart hål" i hjärtat ni som kanske har blivit mobbade eller har en annan sorg vet nog vad jag menar. Jag skapade en slags sköld runt mig själv och den hårdnade när jag blev sårad, och när en person hade sårat mig mycket kan jag ju säga att det tog en väldans lång tid för mig att börja lita på dom igen.Nu är det bättre vilket jag ser som att jag har blivit modigare, även fast det fortfarande går åt helvete ibland.
När något problem har slagit mig, eller jag har blivit riktigt sårad och har gått vidare efter det så har det verkligen inte haft att göra med acceptans. Det har mycket mer haft att göra med stoltheten som vägrar visa att jag är rädd.Som när jag skulle bli av med min rädsla för mörkret, stoltheten sa stopp och sa Josefine ÄR inte rädd för mörkret det är för ynklingar och helt plötsligt släckte vi nattlampan och var inte rädda längre.
Jag är inte modig, jag är inte alltid snäll, jag är inte gnällig - faktiskt helt ärligt. Jag ser åtminstone inte mig själv som det, eftersom att jag har stor acceptans för mig själv- ibland, inte för rädslor dåra. Mitt "gnäll" ser jag som uttråkning och ett behov av att vara med andra, personligen tycker jag att det är bättre att jag babblar på än sitter och är "emo" i ett hörn. Och förresten se upp, den du är med kanske inte är den riktiga josefine utan bara den fejkade äckliga skölden.
So dig deeper....
Jag säger inte detta för att visa hur synd det är om mig, jag skriver detta för att förstå mig själv mer och för att ni kanske ska förstå en liten del utav mig. Jag vill att ni som läser ska fatta att jag vet hur det är att ha en "sköld" och att ni faktiskt kan snacka med mig- om vad som helst. Tro det eller ej men Jag har också varit med om saker och ting, men bara svalt det.
även om jag har svårt att lita på människor som har sårat mig så litar jag nästan alltid på människor som jag möter från första början. Och jag värdesätter människors tillit till mig mer än allt vilket gör att jag aldrig släpper en hemlighet.
Kommentarer
Trackback
